elfort

Så här ser den ut så långt. Jag skall bara byta vevparti och be någon mera kunnig att se över styrlagret.


Det är alltså bilden till höger som visar min förbättrade version!

Som framgår av titeln skall jag skriva några rader om Colting och Pasi´s löpäventyr. :) Det var ett underbart äventyr och jag fick verkligen blodad tand när det kommer till traillöpning. Turen gick från Skatås i Göteborg till Ulricehamn. Vildmarksleden, Sjuhäradsleden samt Knalleleden. Jag tog det lugnt sista dagen då jag fick lite känningar i benhinnorna. Tyvärr är jag lite nojig över skador. Det positiva var att jag efter i snitt en mara om dagen i två dagar i delvis sjöliknande terräng, kände mig så fräsch att jag dagen efter var ute och sprang en dryg mil igen. Riktigt trevliga människor stötte jag på dessutom. Med nyblodade tänder för traillöpningens njutningar hittar jag dessvärre inga umärkta leder runt mina marker. Det blir nog till att föreslå ett arbete med att lägga leder med start snart. En lång, krokig och skön led vore inte fel då och då! Och nej jag pratar inte om Reumatism eller nå´t hanky panky heller för den delen.

Söndag är numera synonymt med långpass för mig. För 5 år sedan var söndag synonomt med ångest för måndagen. Det känns helt underbart att varje dag, nästan i alla fall, kunna leva just den dagen och inte den nästkommande eller föregående. Bara ta sig ut och springa ett par timmar för att komma hem och ta tag i middagen. Det är en sån lycka att vara frisk och kunna använda kroppen fullt ut. Tänk alla de perioder när man varit sjuk, skadad eller allmänt sånkad...

Det här är en ny favoritlänk Kartor

Funkar fantastiskt bra om man som jag idag sprang förbi några lockande småstigar som jag vill kolla upp när jag kom hem. En bra skrivare och en inplastningsmaskin sen är man hemma! De två senare detaljerna saknar jag dessvärre...

Det har gått lite tid sedan senaste inlägget. Jag har en tendens, välkänd förvisso, jag skriver och berättar mest när det går bra. I maj/juni lyckades jag på ett för mig obemärkt sätt slita av stora delar av trapezius.

 
Tack och lov har var jag hos en mycket god vän när det förvärrades. Han stoppade omsorgsfullt i mig nåt morfinliknande godis. Godiset gjorde att jag tog mig till en Osteopat, Osteopaten gjorde att jag tog mig hem till Stockholm. Under 3 veckor sov jag som mest en knapp timme/natt sammanhängande. Under den här tiden kunde jag knappt ens promenera än mindre bära min dotter och sån´t. Surt sa räven. Sedan dess har jag återigen börjat röra på mig lite mera. Eller ganska mycket mera faktiskt. Senast förra helgen sprang jag drygt 10 mil och nu snittar jag närapå en mil om dagen. From nästa vecka ska jag försöka få in lite mera cykling också. Jag har förresten fått igång min gamla racer som numera är enväxlad och mattsvart med bockhornsstyre. From mitten av november tänkte jag komma igång med simningen. Ett visst motstånd finns inom mig, jobbigt att lära sig simma crawl i vuxen ålder. Fast det blir säkert skitkul, kanske... I maj ska jag springa knappt 14 mil på 3 dagar, det ska bli riktigt skoj! Vad gäller dagen idag gick jag upp 05:20 sprang 6km, drog igång en omelett med tomater, champinjoner, paprika och parmesan, duschade för att sedan sätta mig på bussen in till stan där jag nu sitter och skriver. En bra start tycker jag.