elfort

Beroende på vädret så ska jag försöka mig på en 100mils vecka innan julen kommer. Om inte annat borde det skapa utrymme för en massa god julmat! Hoppas bara att det blir torrt så jag kan köra med racerdäcken...

I söndags hade jag ett kundmöte inbokat i Strängnäs för att på måndagen föreläsa på Ulvhäll i Strängnäs. Lite lyxigt tänkte jag att få sova över på plats. Jag såg framför mig hur jag på kvällen skulle käka en fantastisk 2-3 rätters middag med ett glas vin efter ett lyckat kundmöte och en löptur! Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. När jag kommer till Ulvhälls herrgård är det märkligt mörkt och tyst. Restaurangen är stäng och personalen lyser med sin frånvaro. Det är förövrigt det enda som lyser... Hursomhelst, efter kundmötet, som var mycket trevligt och lyckosamt för oss båda. Är jag rejält hungrig. Jag snörar på mig löparskorna och sticker ut på en pannlampstur i mörkret. Jag springer en tur längs hamnen och parkerna för att sedan leta upp en pizzeria. efter ca 7 km springer jag således in på en pizzeria iklädd tajt lycra samt pannlampa. Beställer en Cacciatore, sallad, sallad och dricka och springer sedan de sista 2km med pizzakartongen i famnen. Samtliga jag mötte skrattade gott åt mig. Väl på Ulvhäll smällde jag i mig Pizzan, som jag rankar topp 10, tittade på tv en stund och sov sedan gott! Så kan en hotellmiddag också se ut...

Idag fyller jag år! Min lilla härliga familj ordnade frukost klockan 05:00 Maria gjorde äggröra, bacon och grönsaker. Sedan sjöng Maria medans Inez dansade nakendans i köket. Bättre än så blir inte en födelsedag! Eller kanske? Jag ska springa med en kund nu på morgonen för att sedan käka lunch med mina kollegor. Ikväll får jag Marias fantastiska köttbullar i tomatsås till middag. Ett glas vin kanske slinker ner också! Tjoho!

Lite lustigt att något jag uppenbarligen saknar all talang för kan vara kul. Så är det med löpning för mig. Jag springer närmare 2000 km per år numera. Det är inga enorma mänder men ändå ganska mycket mer än snittet de 27 åren som förflöt dessförinnan. Gracen, lättheten, flytet, det ljudlösa steget, farten och bra placeringar i lopp finns helt enkelt inte där. Det gör såklart inte så mycket eftersom löpningen handlar om friskvård och energiåterställning för mig, Det kanske är det som saknas? Drivet och ambitionen att prestera finns inte riktigt där. Fast egentligen är det bara snack. Uthålligheten har utvecklats radikalt och hastigheten skulle infinna sig den också om jag tränade på det... Fasen, inledningen är så dum så att jag skäms! Inte fan förväntar jag mig att vinna ett Grand Prix i Formel 1 bara för att jag jobbpendlar 4000 mil om året...

Så här ser den ut så långt. Jag skall bara byta vevparti och be någon mera kunnig att se över styrlagret.


Det är alltså bilden till höger som visar min förbättrade version!

Som framgår av titeln skall jag skriva några rader om Colting och Pasi´s löpäventyr. :) Det var ett underbart äventyr och jag fick verkligen blodad tand när det kommer till traillöpning. Turen gick från Skatås i Göteborg till Ulricehamn. Vildmarksleden, Sjuhäradsleden samt Knalleleden. Jag tog det lugnt sista dagen då jag fick lite känningar i benhinnorna. Tyvärr är jag lite nojig över skador. Det positiva var att jag efter i snitt en mara om dagen i två dagar i delvis sjöliknande terräng, kände mig så fräsch att jag dagen efter var ute och sprang en dryg mil igen. Riktigt trevliga människor stötte jag på dessutom. Med nyblodade tänder för traillöpningens njutningar hittar jag dessvärre inga umärkta leder runt mina marker. Det blir nog till att föreslå ett arbete med att lägga leder med start snart. En lång, krokig och skön led vore inte fel då och då! Och nej jag pratar inte om Reumatism eller nå´t hanky panky heller för den delen.

Söndag är numera synonymt med långpass för mig. För 5 år sedan var söndag synonomt med ångest för måndagen. Det känns helt underbart att varje dag, nästan i alla fall, kunna leva just den dagen och inte den nästkommande eller föregående. Bara ta sig ut och springa ett par timmar för att komma hem och ta tag i middagen. Det är en sån lycka att vara frisk och kunna använda kroppen fullt ut. Tänk alla de perioder när man varit sjuk, skadad eller allmänt sånkad...

Det här är en ny favoritlänk Kartor

Funkar fantastiskt bra om man som jag idag sprang förbi några lockande småstigar som jag vill kolla upp när jag kom hem. En bra skrivare och en inplastningsmaskin sen är man hemma! De två senare detaljerna saknar jag dessvärre...

Det har gått lite tid sedan senaste inlägget. Jag har en tendens, välkänd förvisso, jag skriver och berättar mest när det går bra. I maj/juni lyckades jag på ett för mig obemärkt sätt slita av stora delar av trapezius.

 
Tack och lov har var jag hos en mycket god vän när det förvärrades. Han stoppade omsorgsfullt i mig nåt morfinliknande godis. Godiset gjorde att jag tog mig till en Osteopat, Osteopaten gjorde att jag tog mig hem till Stockholm. Under 3 veckor sov jag som mest en knapp timme/natt sammanhängande. Under den här tiden kunde jag knappt ens promenera än mindre bära min dotter och sån´t. Surt sa räven. Sedan dess har jag återigen börjat röra på mig lite mera. Eller ganska mycket mera faktiskt. Senast förra helgen sprang jag drygt 10 mil och nu snittar jag närapå en mil om dagen. From nästa vecka ska jag försöka få in lite mera cykling också. Jag har förresten fått igång min gamla racer som numera är enväxlad och mattsvart med bockhornsstyre. From mitten av november tänkte jag komma igång med simningen. Ett visst motstånd finns inom mig, jobbigt att lära sig simma crawl i vuxen ålder. Fast det blir säkert skitkul, kanske... I maj ska jag springa knappt 14 mil på 3 dagar, det ska bli riktigt skoj! Vad gäller dagen idag gick jag upp 05:20 sprang 6km, drog igång en omelett med tomater, champinjoner, paprika och parmesan, duschade för att sedan sätta mig på bussen in till stan där jag nu sitter och skriver. En bra start tycker jag.

Det jag ville säga var att det är en konst, eller har blivit en konst, att njuta av livet. Det verkar vara en självklarhet att njuta i alla fall utifrån kroppens och psyket synvinkel. Vi belastar kroppen eller psyket mer än vad som kan anses bekvämt under en tid. När vi sedan ger kroppen återhämtning så njuter vi och sover gott. Detta för att vi får en rad effekter på kroppens hormonsystem och dessa påverkar psyket. Men vi får också en ren hjärnfysiologisk påverkan under ansträngningen. Det finns studier gjorda av bla Uneståhl som påvisar hur våra tankar påverkas under låg till medelintensiv ansträngning under lång tid. Kort kan man säga att det är bra för oss att anstränga oss. Jamen va bra om vi anstränger oss psykiskt och fysiskt för att sedan återhämta oss så mår vi bättre! Klart och betalt! Nej, tyvärr inte. Då det sannolikt erbjöds en rad utmaningar på både det psykiska och fysiska planet som vi inte kunde välja bort kom naturen på att det är smart om människan söker vila och återhämtning ty det saknas inte utmaningar. Detta har, kan man anta, lett till att vi anpassat oss och överlevt fram till idag. Dock innebär denna starka längtan till vila och slapphet att vi idag inte längre bygger upp kroppen och psyket på ett bra sätt. Trixet heter pulsering, att låta ansträngningar följas av vila för att bygga upp starkare strukturer både psykiskt och fysiskt. Nästa gång anstränger vi oss lite till och får ytterliggare en återuppbyggande effekt av vilan o s v. Det är så man får ut det bästa ur det mesta, i alla fall en aspekt av det. Anstränger vi oss på det sättet är det barnsligt enkelt att njuta av det enkla. Som att efter en cykeltur till jobbet i motvind och regn under 4 timmar få komma in på kontoret och inse för 1000 gången att ett fyllt fruktfat, doften av kaffe samt pengar till lunch är mer värt än all berömmelse i världen. I alla fall just då och för mig!

Det är lite underligt. De flesta jag stöter på har oceaner av outnyttjade resurer. De vill gärna använda dessa resurser för att utvecklas mot sina drömmar. Alltså de har resurserna de vill men de agerar inte. Jag undrar hur världen skulle se ut om alla gjorde allt dom kunde för att förverkliga sina liv? Jag vill påpeka att detta framförallt gäller den fria, välbärgade delen av världen. I resten av världen kämpar man. Kan det vara så att vi måste ha hotet om död och ofrihet hängande över oss för att göra allt vi kan och fullt ut kunna njuta av enkelheten i vardagen? Mycket tyder på det.

Oj vilken härlig gadget! FRA kan bara gå in på min blogg för att se min senaste position!